Det hör inte till vanligheterna, men efter äldsta dotterns
fotbollsträning och en snabbtur till den lokala trädgårdshandeln i går
förmiddag stod jag av någon anledning med kvällspostens pappersupplaga i
händerna. Normalt sett håller jag mig till nätupplagor och är inbitet otrogen
gällande val av dagspress. Oftast ögnar jag igenom artiklar om mindre
katastrofer, likt rikslarm om hamburgare som faktiskt innehåller hästkött eller
upprörda kända människor som anser sig utröstade ur en danstävling på
orättfärdiga grunder.
Dessa texter ägnades också igår det intresse och engagemang
som de förtjänar och bilderna tillhörande trivialiteterna tycktes intressantare
och mer talande än vimlet av bokstäver som tillsammans, i någon slags struktur,
om än med många språkliga fel, bildade något sammanhang.
Normalt sett hade jag nöjt mig där och återgått till
verkligheten som väntar småbarnsföräldrar runt mikropausers hörn. Igår, med en
mamma som coachade en flickfotbollsmatch, en dotter som lekte med grannflickan
och en treårig tjej tittandes på ”Lotta på Bråkmakargatan”, fanns dock utrymme
för en mer djupgående utforskning av det inhandlade pappersalstret. Exkursionen
och frossandet i kändisars öden och kungafamiljens böneboksutgivning stötte
plötsligt på grund och jag fastnade i en gripande artikel om unga flickors
situation och livsöde i världens fattigaste land Niger.
Från att likgiltigt och hastigt pliktskyldigt, mest för att
vara uppdaterad, bläddra från bild till bild fann jag mig på djupet försöka
förstå hur det i vårt modernt snabba och informationsspäckade samhälle hade
kunnat undgå mig att människor, unga flickor som förtjänar en barndom och
skolgång, tvingades in i äktenskap med avsevärt äldre polygamister.
Polygamisten är en man, avsevärt äldre än flickan, som förväntas sprida sina
gener likt en avelshingst och som tvingar de, ibland inte äldre än tolvåriga
flickorna, till samlag. Med små och alldeles för trånga, icke färdigutvecklade,
bäcken tvingas sedan flickorna föda sina barn, motvilligt såklart, under enorma
smärtor. Detta för att sedan dömas till såväl utstötthet och ensamhet som
fattigdom på grund av de fysiska men deras små pubertala kroppar lider efter våldtäkternas
följder, våldtäkter som deras samhälle och vår, modernt snabba, informationsspäckade
värld cementerat i Nigers kultur.
Hur kan det vara så idag? Med de möjligheter och det
överflöd jag lever i och nästintill kräver likt en rättighet, är det en förbannad
skam att jag inte kan, vill och faktiskt gör något för att förändra.
Illamående stängde jag tidningen och slängde den bredvid
vedhögen, som så här års mest agerar utsmycknad i vårt nedsänkta vardagsrum med
högt i tak. Jag fräste kyckling och strimlat fläsk till kvällens Flygande
Jakob. Drack en öl. Sedan åt vi tillsammans. Lördagskväll, som det var,
frossade vi efter maten i godis och jag och min fru somnade framför TV:n efter
lite vin. Yra från slummern vinglade vi sedan in i vårt sovrum och somnade
gott i vår dubbelsäng. Jag struntade i att borsta mina tänder och tänkte – det
kan jag göra i morgon bitti.
Den vuxna mannen, som ut från många flickfruars lerhyddor
skyndat,
rodnar och ler:
– De var alla mig kära.
Men bara då deras kroppar inte var förstörda.