Ett besynnerligt tidsfördriv

Att tycka och tänka är ett oerhört tacksamt tidsfördriv för den utan fakta. Andra individers principer och värderingar låter jag vara just deras och jag lägger ingen större energi på att analysera varför folk tycker och tänker som de gör. Att mina val i livet betygsätts av människor som inte känner mig eller vet vad jag står för bekommer mig inte det minsta. Det är något jag får räkna med som en offentlig person, det ingår liksom i paketet. De val jag gör i livet gör jag för min egen och min familjs skull och elaka tungor kan inte få mig att tveka inför att fortsätta på den inslagna vägen. Ingen ska heller missta sig och tro att jag ägnar tid och kraft åt att läsa besynnerliga öppna brev, som med all tydlighet riktas till min person. Utan att ha läst några sådana brev har jag ändå via vänner fått förklarat att de existerar. Jag konstaterar lugnt att så möjligtvis och även troligtvis kan vara fallet och återgår till att ägna mig åt konstruktivare uppgifter.

   

Morgonsoffor

Ytterst sällan finns tiden att sitta ned med en kopp te och verkligen följa SVTs eller TV4s morgonsändningar. Oftast råder TV-förbud för att barnens påklädnad och andra morgonrutiner och måsten skall hinnas med. I morse hade jag dock förmånen att hemifrån soffans bekvämlighet förbereda en föreläsning inför kvällen och i bakgrunden stod TVn på. Jag kan inte låta bli att fascineras av gästers och expertpanelers försök att ständigt säga smarta saker för att framstå som intellektuella. Oftast resulterar det i resonemang som förvirrar bort sig själva i en djungel av ord och inte sällan blir den som förvirrat söker en utväg ut ur djungeln avbruten på grund av tidsbrist. Så många smarta människor som får så få saker sagda på så lång tid... TV4s morgonsändningar är värre än SVTs.

Men oj vad de ser ut att laga god mat! Tänk om jag kunde vara lika nytänkande som TV-kockar.

Vad ska jag göra i morgon bitti?

Det hör inte till vanligheterna, men efter äldsta dotterns fotbollsträning och en snabbtur till den lokala trädgårdshandeln i går förmiddag stod jag av någon anledning med kvällspostens pappersupplaga i händerna. Normalt sett håller jag mig till nätupplagor och är inbitet otrogen gällande val av dagspress. Oftast ögnar jag igenom artiklar om mindre katastrofer, likt rikslarm om hamburgare som faktiskt innehåller hästkött eller upprörda kända människor som anser sig utröstade ur en danstävling på orättfärdiga grunder.

Dessa texter ägnades också igår det intresse och engagemang som de förtjänar och bilderna tillhörande trivialiteterna tycktes intressantare och mer talande än vimlet av bokstäver som tillsammans, i någon slags struktur, om än med många språkliga fel, bildade något sammanhang.

Normalt sett hade jag nöjt mig där och återgått till verkligheten som väntar småbarnsföräldrar runt mikropausers hörn. Igår, med en mamma som coachade en flickfotbollsmatch, en dotter som lekte med grannflickan och en treårig tjej tittandes på ”Lotta på Bråkmakargatan”, fanns dock utrymme för en mer djupgående utforskning av det inhandlade pappersalstret. Exkursionen och frossandet i kändisars öden och kungafamiljens böneboksutgivning stötte plötsligt på grund och jag fastnade i en gripande artikel om unga flickors situation och livsöde i världens fattigaste land Niger.

Från att likgiltigt och hastigt pliktskyldigt, mest för att vara uppdaterad, bläddra från bild till bild fann jag mig på djupet försöka förstå hur det i vårt modernt snabba och informationsspäckade samhälle hade kunnat undgå mig att människor, unga flickor som förtjänar en barndom och skolgång, tvingades in i äktenskap med avsevärt äldre polygamister. Polygamisten är en man, avsevärt äldre än flickan, som förväntas sprida sina gener likt en avelshingst och som tvingar de, ibland inte äldre än tolvåriga flickorna, till samlag. Med små och alldeles för trånga, icke färdigutvecklade, bäcken tvingas sedan flickorna föda sina barn, motvilligt såklart, under enorma smärtor. Detta för att sedan dömas till såväl utstötthet och ensamhet som fattigdom på grund av de fysiska men deras små pubertala kroppar lider efter våldtäkternas följder, våldtäkter som deras samhälle och vår, modernt snabba, informationsspäckade värld cementerat i Nigers kultur.

Hur kan det vara så idag? Med de möjligheter och det överflöd jag lever i och nästintill kräver likt en rättighet, är det en förbannad skam att jag inte kan, vill och faktiskt gör något för att förändra.

Illamående stängde jag tidningen och slängde den bredvid vedhögen, som så här års mest agerar utsmycknad i vårt nedsänkta vardagsrum med högt i tak. Jag fräste kyckling och strimlat fläsk till kvällens Flygande Jakob. Drack en öl. Sedan åt vi tillsammans. Lördagskväll, som det var, frossade vi efter maten i godis och jag och min fru somnade framför TV:n efter lite vin. Yra från slummern vinglade vi sedan in i vårt sovrum och somnade gott i vår dubbelsäng. Jag struntade i att borsta mina tänder och tänkte – det kan jag göra i morgon bitti.   

Den vuxna mannen, som ut från många flickfruars lerhyddor skyndat,

rodnar och ler:

–       De var alla mig kära.

Men bara då deras kroppar inte var förstörda.

Nånstans, en dag

Vintern är kall och oändligt lång

Mörk, ruggig och jävligt vrång

Men nånstans, en dag, kommer våren igen

Med skimrande vacker gryning

En välkommen, saknad och kär gammal vän

Som reser i tiden helt utan styrning

                                                         Björn Hellkvist

                                                         2013.04.25

2059

2059

En gammal man med ungdomligt sinne

Ser tillbaka på svunna somrars minne

En dröm om en skönhet med rosiga kinder

Han till sin älskade Anna en blomsterkrans binder

Hennes bubblande skratt och djupblå ögon

Hennes lätta klänning i sommarbris

Bara axlar

Hennes leende och långa hår, mörkt som natten

Så vacker och strålande

Hennes starka vilja och goda hjärta

Så stark - Så bräcklig

Han blev matt och svag

Ung och dum

Osäker med darrande röst

- Ändå! Aldrig så modig som då.

Genom livet med ungdomligt sinne

Tack vare denna svunna sommars minne

Än idag när han en blomsterkrans binder

Svarar hans Anna med rosiga kinder

                                                                 Björn Hellkvist

                                                                       

2013.04.25

Oväntat välkommet!

Så hände det! Bara sådär. Morgonklistriga ögon öppnades före fem och bestämde sig för att inte sluta sig igen och plötsligt fanns den där kliande känslan där. Fingrar som på något sätt krävda att åter få dansa gjorde sig efter morgonteet påminda. Samtidigt tassade små barnfötter över parketterat golv i vår luftiga vårmorgonsolsbelysta villa. Fötter krävde uppmärksamhet och lät ivriga fingrar vänta...

Aningen osäkra och märkbart ringrostiga tas de första osäkra stegen på månader och farten är inte densamma, men känslan finns där. Någonting måste ut och detta något är ljust och springer ur gryningen. Något blött och tungt har lämnat och skapat plats för ljuset, ett ljus som spränger sig fram i en tunnel med sprakande hastighet. Fingrarnas saktfärdiga och taktlösa dans känns frustrerande för en vårrusig hjärna, men känslan när tankar blir ord på en skärm via knapptryckningar är likväl befriande och jag andas igen. Jag andas som jag brukar andas. Jag andas - för jag vill andas.