Vad ska jag göra i morgon bitti?

Det hör inte till vanligheterna, men efter äldsta dotterns fotbollsträning och en snabbtur till den lokala trädgårdshandeln i går förmiddag stod jag av någon anledning med kvällspostens pappersupplaga i händerna. Normalt sett håller jag mig till nätupplagor och är inbitet otrogen gällande val av dagspress. Oftast ögnar jag igenom artiklar om mindre katastrofer, likt rikslarm om hamburgare som faktiskt innehåller hästkött eller upprörda kända människor som anser sig utröstade ur en danstävling på orättfärdiga grunder.

Dessa texter ägnades också igår det intresse och engagemang som de förtjänar och bilderna tillhörande trivialiteterna tycktes intressantare och mer talande än vimlet av bokstäver som tillsammans, i någon slags struktur, om än med många språkliga fel, bildade något sammanhang.

Normalt sett hade jag nöjt mig där och återgått till verkligheten som väntar småbarnsföräldrar runt mikropausers hörn. Igår, med en mamma som coachade en flickfotbollsmatch, en dotter som lekte med grannflickan och en treårig tjej tittandes på ”Lotta på Bråkmakargatan”, fanns dock utrymme för en mer djupgående utforskning av det inhandlade pappersalstret. Exkursionen och frossandet i kändisars öden och kungafamiljens böneboksutgivning stötte plötsligt på grund och jag fastnade i en gripande artikel om unga flickors situation och livsöde i världens fattigaste land Niger.

Från att likgiltigt och hastigt pliktskyldigt, mest för att vara uppdaterad, bläddra från bild till bild fann jag mig på djupet försöka förstå hur det i vårt modernt snabba och informationsspäckade samhälle hade kunnat undgå mig att människor, unga flickor som förtjänar en barndom och skolgång, tvingades in i äktenskap med avsevärt äldre polygamister. Polygamisten är en man, avsevärt äldre än flickan, som förväntas sprida sina gener likt en avelshingst och som tvingar de, ibland inte äldre än tolvåriga flickorna, till samlag. Med små och alldeles för trånga, icke färdigutvecklade, bäcken tvingas sedan flickorna föda sina barn, motvilligt såklart, under enorma smärtor. Detta för att sedan dömas till såväl utstötthet och ensamhet som fattigdom på grund av de fysiska men deras små pubertala kroppar lider efter våldtäkternas följder, våldtäkter som deras samhälle och vår, modernt snabba, informationsspäckade värld cementerat i Nigers kultur.

Hur kan det vara så idag? Med de möjligheter och det överflöd jag lever i och nästintill kräver likt en rättighet, är det en förbannad skam att jag inte kan, vill och faktiskt gör något för att förändra.

Illamående stängde jag tidningen och slängde den bredvid vedhögen, som så här års mest agerar utsmycknad i vårt nedsänkta vardagsrum med högt i tak. Jag fräste kyckling och strimlat fläsk till kvällens Flygande Jakob. Drack en öl. Sedan åt vi tillsammans. Lördagskväll, som det var, frossade vi efter maten i godis och jag och min fru somnade framför TV:n efter lite vin. Yra från slummern vinglade vi sedan in i vårt sovrum och somnade gott i vår dubbelsäng. Jag struntade i att borsta mina tänder och tänkte – det kan jag göra i morgon bitti.   

Den vuxna mannen, som ut från många flickfruars lerhyddor skyndat,

rodnar och ler:

–       De var alla mig kära.

Men bara då deras kroppar inte var förstörda.