Oväntat välkommet!

Så hände det! Bara sådär. Morgonklistriga ögon öppnades före fem och bestämde sig för att inte sluta sig igen och plötsligt fanns den där kliande känslan där. Fingrar som på något sätt krävda att åter få dansa gjorde sig efter morgonteet påminda. Samtidigt tassade små barnfötter över parketterat golv i vår luftiga vårmorgonsolsbelysta villa. Fötter krävde uppmärksamhet och lät ivriga fingrar vänta...

Aningen osäkra och märkbart ringrostiga tas de första osäkra stegen på månader och farten är inte densamma, men känslan finns där. Någonting måste ut och detta något är ljust och springer ur gryningen. Något blött och tungt har lämnat och skapat plats för ljuset, ett ljus som spränger sig fram i en tunnel med sprakande hastighet. Fingrarnas saktfärdiga och taktlösa dans känns frustrerande för en vårrusig hjärna, men känslan när tankar blir ord på en skärm via knapptryckningar är likväl befriande och jag andas igen. Jag andas som jag brukar andas. Jag andas - för jag vill andas.